Kvällen igår var super bra! Underbara tjejer det där, och Cornelia såklart! Vi åt gott och prata skit, och skratta som aldrig förr. Kvällen avrundades runt halv tolv, vilket reulterar att jag tar tolv bussen hem. Jag ringer pappa från Vendelas hemtelefon och ber han möta mig när jag väl är vid bålstats busstation. Fem i tolv tittar jag på klockan hos Vendela och börjar då bege mig mot skörbys busshållsplats. När jag väl lämnat Vendelas hus tänker jag: Klockan var fem i tolv så jag borde vara där (vid skörbys busshållsplats) ungefär tolv. Bussen ska komma till Skörby runt sju minuter över tolv. Så jag börjar räkna skunder som därefter blir till minuter. Nu undrar ni säkert varför jag gjorde det och varför jag tänkte på klockan hela tiden, men det var endast för att min mobil var totalt stendöd. Jag räknar i alla fall när jag väl kommit till busshållsplatsen. Det är kolsvart och jag är livrädd för bålstat mörka skogar. Skörby består av endast skog så jag var ju i min värsta mardröm, fy farao. Men nu kommer det värsta. Jag står där och räknar och helt plötsligt, från ingenstans, när jag redan är rädd kommer en stor schäfer (sån här stor jätte läskig polishund) springande mot mig! Jag skrek medan jag kände hur livet bara passerade förbi mig, jag trodde jag skulle dö. Ägaren till byrackan skratta. Jävla as. Han kommer fram och talar med mig och jag svarar med låg röst, rädd som jag var. Jag trodde på fullaste allvar att han skulle fånga mig och ta med mig hem och låta hunden äta upp mig. Men så var inte fallet. Ägaren tog sin läskiga hund och fortsatte kvällspromenaden. Kvar stod jag, ensam. Jag tappade räkningen på min sekundrar för länge sedan men nu var jag helt säker på att sju minuter hade passerat. Tror ni att bussen kommer? Absolut inte. Varför ska jag ha tur liksom, det vore ju tråkigt. Jag hann börja gråta i kylan, men slutligen kom bussen. Jag torkade mina tårar och klev på. I vanlig ordning säger chauffören hej, men ledsen, arg och rädd som jag var svarade jag inte. What a night!